Muharram och Ashura

muharram

 

I den islamiska kalendern, är den 10:e dagen i månaden Muharram ”Ashura”, en sorgens dag för alla [kännande] muslimer. Det är den dag som under året 61 av Hijri (680 e.Kr.), på en plats kallad Karbala, i Irak, som Imam Hossein(A), Profeten(S) av Islams sonson, offrade sitt liv och livet av många av hans familjemedlemmar och vänner, för att rädda Islams läror från en total förvrängning och förstörelse.

Även under Profetens(S) [av Islam] livstid, fanns det människor som bekände tron med deras tungor, men vars hjärtan saknade övertygelse. Dessa människor kallades ”Munafiqeen” (hycklare) av den heliga Koranen.  Orsakerna till att dessa människor anslöt sig till skaran av muslimer, var av många slag, varav några var följande:

1. Deras fiendskap mot Islam som fick dem att försöka skapa splittring inifrån bland muslimerna, genom att förvränga Profetens(S) budskap på alla möjliga sätt varhelst dem fick möjlighet.

2. Islam spred sig snabbt och blev allt mäktigare. Därför beslöt dem att gå med den vinnande sidan för att på så sätt kunna beslagta, vad än av världsliga vinster som de kunde komma över.

Hycklarnas verksamheter tog fart efter Profetens(S) bortgång, och nådde sin topp under Mu’awiyas, son till Abu Sufyan, styre över Syrien.

Hycklarna var nu vid makten och kunde därför planera för ett mycket organiserat angrepp, ett angrepp som skulle slå mot, självaste rötterna inom Islam, och dem var på gränsen till att uppfylla sina drömmar. Några av planerna i denna attack var att förstöra muslimers medvetenhet och tysta deras munnar samt kväva muslimers yttrandefrihet. Detta uppnåddes genom framförallt mutor, terror och spridning av okunskap. När dessa vapen misslyckades för att tysta en stark muslimsk tunga, så tystades tungan med döden.

Detta styra av tyranni och terror fortsatte och endast inom ett halvsekel efter Profetens(S) bortgång hade Islam blivit så förvanskad och förvrängd att den hade blivit helt oigenkännlig. Oigenkännlig, till en sådan grad att folk fastän de kände till Yazids (son till Mu’awiya) omåttligheter och lösaktighet ändå fortfarande accepterat honom som en efterföljare till Profeten(S) och en sann ledare för muslimerna.

Med Yazids tillkomst, den mest avskyvärda, hade uppdraget att förstöra Islams rötter nått sin höjdpunkt. Skillnaden mellan rätt och fel hade blivit så förvanskad att det inte längre var möjligt för en vanlig människa att skilja mellan dem. Vore det inte för Imam Hossein(A), Profetens(S) dotterson och son till Imam Ali(A) och Fatima Zahra(A), så hade detta varit slutet på Islam.

Vad Imam Hossein(A) gjorde var att samla sina hänförda medlemmar av hans familj och hans handplockade vänner och kamrater, av vilka många hade varit följeslagare till Profeten(S) och Imam Ali(A) och Imam Hassan(A) omkring sig i Karbala. Dessa människor var de allra bästa exemplen på mänskligheten under denna period, eller under någon period i världshistorien. Imam Hossein(A) hade mer eller mindre nästan samlat den totala styrkan av de sanna följarna av Islam till sig själv. Denna styrka besatt kanske inte den fysiska kraft som fienden men hade något fienden saknade vilket var moralisk kraft. Med denna styrka, fortsatte han att göra motstånd mot Yazid.

Det faktum att han reste från Medina mot Kufa med sin familj (inklusive hans nyfödde son Ali Asghar(A)) är ett tydligt tecken på att det inte var hans avsikt att kämpa för kalifatet eller den världsliga makten. Nej, utan hans mål var något mycket högre än detta. Han kämpade för Islams liv och dess bevarande.

Från Imam Hosseins(A) tal och predikningar, som han höll för hans kompanjoner under sin resa från Medina till Karbala, antyds det tydligt att han visste vad som skulle hända under de kommande dagarna. Han informerade sina kompanjoner och följeslagare ständigt om att han, och de som skulle följa med honom, skulle dö. Han gav sina kompanjoner ett fritt och tydligt val: ”döden med honom, eller livet ifrån honom”. Kompanjonerna visade att de var fullt medvetna och beredda på att offra sina liv tillsammans med Imam Hossein(A).

Syftet med detta offrande var:

Med sin uppoffring lyckades Imam Hossein(A) locka till sig alla fritänkande människors ögon under hans sin tid och det skulle komma att fortsätta göra det under alla tid framöver. Under denna tid av förvirring, när rätt och fel hade blivit så förvanskad att det inte gick att urskilja längre lyckades Imam Hossein(A), i Karbala, återuppliva ett döende hjärta och återupprättat denna skillnad, skapandes en tydlig, kraftfull och skarp skillnad mellan rätt och fel, som inte lämnade några tvivel (inte ens för de mest fördomsfulla historiker) angående faktumet att Imam Hossein(A) hade rätt, och att felet låg hos dem som var emot honom. Genom inrättandet av detta faktum, lyckades Imam Hossein(A) och hans följeslagares, med ord och handlingar, att inkapsla och sammanfatta alla Islams läror under ett kort tidsintervall, på Karbalas jord, vilket skapade en fyr varifrån ljus lyser upp vägen för sanningssökande människor av alla tider.

Det är denna händelse som är markerad den tionde Muharram varje år. Det är denna händelse som har gjort fritänkande människor genom alla tider att älska Imam Hossein(A), med en osjälvisk kärlek utan like. Och det är denna kärlek som uttrycker sig genom sorgen under månaden Muharram, och särskilt på ”Ashura” dagen, som sammanfaller den 10 Muharram, varje år. Sorgen är ett sätt att påminna sig om Imam Hosseins(A) makalös uppoffring, ett sätt att tacka honom, ett sätt att uttrycka kärlek till honom, och ett sätt att föra hans budskap vidare till världen om sann frihet.

Gud säger i den heliga Koranen:
”Och Vi gav honom det glada budskapet om en son med ett milt och fogligt sinnelag. Och då [sonen] hade blivit gammal nog att [arbeta tillsammans med fadern och] delta i hans strävanden, sade [denne]: ”Min käre son! Jag har sett i drömmen att jag offrar dig [åt Gud]. Vad anser du [om detta]?” [Ismael] svarade: ”Fader, gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt].” Men så fort de båda hade visat att de underkastade sig Guds vilja och [Abraham] hade lagt [sonen] med tinningen mot marken, Ropade Vi till honom: ”Abraham [hejda din hand]! Du har redan utfört den befallning som du fick i drömmen!” Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta; Detta var klart och tydligt en prövning. Som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offer; Och Vi lät hans minne bevaras av senare släkten; Fred och välsignelse över Abraham!” (37:101-109)

Ovanstående verser beskriver händelsen mellan far och son. Fadern var beordrad av Allah(SWT) att offra sin älskade son. Sonen accepterade välvilligt att bli offer för Allahs(SWT) nöje; men räddades av Allahs(SWT) nåd.  Och Herren sade ”dhibhin Adhim (den stora uppoffringen)”, kommer att komma från senare generationer. Detta var ett prov av lydnad på Allahs(SWT) befallning. Profeten Abraham(A) älskade Ismail(A) otrolig mycket, men han älskade Gud mer. Han går därför med på att offra sin son för Allahs(SWT) nöje. Sonen Ismail(A), en yngling med hela livet framför sig går inte endast med på att offras för Gud utan också försäkrar sin far om att han kommer, inshaAllah (om Gud så vill), vara bland de tålmodiga.

Det mest gripande uttrycket är när Allah(SWT) säger att detta verkligen var en enorm prövning för far och son! ”Detta var klart och tydligt en prövning.”

Till minnet av denna prövning utför vi pilgrimsfärden där varje ritual har samband med den kärlek som en far och en mor har för sina barn. Safa påminner oss om Ismail(A), ett spädbarns törst och en mors förtvivlade sökande efter vatten för att släcka barnets törst. Resan till Mena med ett stopp vid Arafat återspeglar den färd som utfördes av far och son för att uppfylla Allahs(SWT) befallning.

Vad är anledningen till en sådan uppoffring? Kan man finna några anledningar för den? Har den noterats av historiker? Nej; Allah(SWT) har uppenbarat det och påminner muslimerna om händelserna år efter år under pilgrimsfärden.

Över tre tusen år senare, den 10 Muharram, 61 e.H. skulle historien komma att upprepa sig själv på slagfältet i Karbala. Det var då ropet som kallade på ett offer hördes; ropet som kallade till att skydda och rädda Islam och alla dess värderingar från att nedtrampas av Yezids orena fötter. Guds, wahdaniyyah och tawhid [tron på Guds enhet] stod på spel! Profetskapet stod på spel! Rättvisa stod på spel! Tron på Domedagen stod på spel!

Flera mils avstånd från Mecka får vi återigen bevittna en far och hans son. Ali Akbar(A) står framför Imam Hossein(A) när han säger, ”Fader, jag ber om din tillåtelse att få gå och bekämpa Islams fiender.” Imamen(A) tittar på sin son kärleksfullt och säger, ”Akbar, du har min tillåtelse. Må Allah vara med dig! Men Akbar, du vet hur mycket din mor, systrar och fastrar älskar dig. Gå och säga farväl till dem först.” Akbar går in i hans mors tält. Varje gång han vill komma ut ur tältet drar mor, fastrar och systrar i honom och säger, ”O Akbar, Hur kan vi leva utan dig!” Slutligen går Imam Hossein(A) in och vädjar till alla att låta Ali Akbar gå.

Imamen(A) hjälper sin son att förbereda sin häst. När Akbar börjar rida mot slagfältet, hör han fotspår kommandes bakifrån. Han blickar tillbaka och ser sin far, och säger då, ”Fader, vi har ju sagt adjö, varför går du bakom mig?” Imam Hossein(A) svarar: ”Min son, hade du varit en far så hade du säkerligen förstått hur svårt det är för en pappa att skiljas från sin son!”
Efter en häftig strid kan Akbar inget annat att finna sig övermannad av fienden som rusar från alla håll. När han faller från hästen, ropar han ut. ”O Fader, mina sista hälsningar, salams till dig!” När han träffar marken knäcks samtidigt ett spjut av som suttit fast i bröstet och bladet förblir inbäddat i Akbar bröst.

När vår Imam(A) hörde Akbars hälsning, salam blickande han mot floden Eufrat där Abbas låg och sade, ‘Abbas! Nu när din bror behöver dig som mest, vart har du gått? Med all sin kraft och tärd av smärtan i Akbar röst, börjar Imam Hossein(A) gå mot slagfältet.

När Imam Hossein(A) kommit fram dit Akbar låg omfamnade han honom i famnen. Akbar hade sin högra hand på bröstet. Han placerade sin vänstra arm över sin fars axel. Imam Hossein(A) sade, ”Akbar, varför omfamnar du mig bara med en arm?” Akbar svarar inte. Imam Hossein(A) försöker då röra Akbars hand. Akbar gör motstånd men orkar inte hålla emot och Imamen(A) lyckas flytta bort handen försiktigt. Han får då syn på det! Han ser det fruktansvärda bladet från spjutet sticka ut från sin sons bröst. Imam Hossein(A) lägger Ali Akbar(A) på marken och sittandes på knä lägger han båda händerna på bladet från spjutet. Han blickar mot Najaf, och ropar ut: ”Fader, jag har kommit till min Khaiber!” och drar ut bladet. Gabriel(A) röst hörs därefter ropa; ”Välkommen! Välkommen!”. Akbar(A) tar ett djup andetag och ligger sedan still!

Frid vare med dig O arvtagaren av Abraham(A), Allahs vän!
Assalamu ‘alaika ya waritha Ibrahima khalilAllah!
Imam Hossein(A) har gått till historien på två sätt. Det första, är som den moderna sekulariserade människan, eller för den som ser på religiösa revolutioner från dess sociala aspekter, ses Imam Hossein(A) uppror som en ädel handling. För denna person är jämförelsen mellan Imam Hossein(A) och hans anhängare, och Yazid och Ibn Ziyad och deras arméer ett viktigt tecken på skillnaden mellan rätt och fel. Efter att Imam Hossein(A) föll och slutligen blev halshuggen trampades hans kropp ihjäl, under hovarna på deras hästar. Inte heller var detta den sista akten av förräderi gentemot Guds skapelser.

För det var under Yazid tid och styre som Profetens(S) ”strålande stad” plundrades och både Hjälparna (Ansar) och Utvandrarna (Muhajirun) hotades med svärdet. Således ses Imam Hosseins(A) revolution av personer som al-Awwad, Shams al-Din, och andra som den första och största av alla Islamiska revolutioner, och betraktar revolutionen som en utsträckning av Karbala.

Aqqad skriver följande om denna ström av heligt blodet som runnit genom mänsklighetens historia och om martyrskapet i Karbala: till dessa hör (stora martyrskapet) martyren i Karbala Imam Hossein(A) son till Imam Ali(A), må Gud vara nöjd med honom. Han är martyrernas mästare och våren av kontinuerligt martyrskap som inte bör jämföras med någon annan vår i mänsklighetens historia.

Det andra sättet som Imam Hossein(A) har gått till historien på, och som kan bevittnas än idag, är genom all den intensiteten av mänskliga känslor, vid sorgstunder, Ta’ziya under de första tio dagarna av Muharram. Här är Imam Hossein(A) helt och fysiskt närvarande för pilgrimer till hans helgedom i Karbala, eller varhelst hans huvud påstås vara. Huvudet själv har sin egna speciella historia. Även om den exakta platsen för nedgrävning är okänd, så har flera personer i olika länder hävdat sig ha tillgång till det. Den fromma Umayyad kalifen, Umar ibn Abd al-Aziz, lär ha bett över huvudet innan han begravde det, och således tillfört en strimma av ljus över en annars mörk period. Fatimiderna, såg till att kröna sitt imperium med det heliga huvudet, vid toppen av dynastins storhet, som sägs ha hittats av dem och förts till Kairo där Imam Hossein(A) moskén fortfarande står än idag.

I detta drama har vi således både bra och dåliga karaktärer. Martyrskapet på dess hjälte har varit källan till diskussion och inspiration genom århundradena. Men han själv uppnådde evigheten, i sällskap med andra framstående martyrer; martyrer vars liv fortsätter att lysa som en ledstjärna i mänsklighetens historia.